XLIII.
Men då under tiden budskapet anländer att alla deras soldater voro i Cæsars våld, skynda de allasammans till Aristius och förklara att æduiska staten ej haft någon som helst del i det skedda; de erbjuda en undersökning om de plundrade ägodelarna, de förklara Litaviccus och hans bröders egendom förverkad till staten, de skicka sändemän till Cæsar för att urskulda sig. Allt detta göra de för att rädda sina landsmän; men som de voro förvunna till brottet och hade njutit vinsten av de rövade ägodelarna, en sak vari många voro inblandade, fruktade de starkt för straff och vidtogo därför i hemlighet åtgärder för deltagande i kriget samt eggade medelst beskickningar andra folk att göra detsamma. Ehuru Cæsar väl förstod detta, gav han sändemännen ett så milt svar som möjligt: han ville ej på grund av massans okunnighet och lättsinne döma för hårt om deras stat, ej heller svalna i sin välvilja mot æduerna. Själv började han, då han förutsåg att jäsningen skulle ökas bland gallerna, och att han lätt kunde bli kringränd av alla fientliga folk överväga huru han på något sätt skulle kunna draga bort från Gergovia och åter få hela krigshären samlad, utan att hans avfärd skulle synas orsakad av fruktan för avfall och te sig snarlik en flykt.
XLIV.
Medan han grubblade häröver, syntes en möjlighet yppa sig till att slå ett avgörande slag. Ty då han en
