gång begivit sig till det mindre lägret för att inspektera befästningsarbetet, uppmärksammade han, att en kulle, som besatts av fienderna och som under de föregående dagarna varit så full med folk att den knappt kunnat skönjas nu låg alldeles tom. Förundrad över detta sporde han de överlöpare, vilka dagligen i stort antal strömmade till honom, om orsaken. De förklarade alla samstämmigt vad Cæsar redan förut genom spejare förnummit, att ryggen å denna bergås var nästan slät fast skogbeväxt och smal, och att man därpå kunde komma fram till andra sidan av staden; därför gav denna plats fienderna anledning till våldsam oro, ty de kunde ej tänka annat än att om romarna, som redan besatt en kulle, nu också fråntogo dem denna andra, så skulle de vara så gott som inringade och avstängda från varje utfartsväg och all möjlighet att skaffa sig foder; alla hade därför blivit uppbådade av Vercingetorix till att befästa nämnda plats.
XLV.
Då Cæsar fått reda härpå, sände han vid midnatt flera rytteriskvadroner åt detta håll. Han befaller dem att tämligen bullersamt ströva omkring överallt där borta. I daggryningen gav han order att ett stort antal trosshästar och mulåsnor skulle utföras ur lägret och befrias från packsadlarna samt att mulåsnedrivarna skulle iklädda ryttarhjälmar och spelande kavallerister rida omkring över kullarna. Han låter dessa åtföljas av några få kavallerister, vilka skulle ströva långt fram för att draga uppmärksamheten till sig. På långa omvägar skulle de alla söka sig fram till samma ställen. Allt
