voro de uttröttade av stormloppet och av den långvariga kampen och hade alltså svårt att motstå fiendens nytillkomna friska trupper.
XLIX.
Då Cæsar såg sina män kämpa i ogynnsam ställning och fiendernas trupper ständigt ökas, började han frukta för utgången och sände bud till legaten Titus Sextius, vilken han kvarlämnat som befälhavare för det mindre lägret, att hastigt föra kohorterna ut ur lägret och fatta posto vid foten av berget på fiendernas högra flygel, så att om han såg de våra bli bortdrivna från den ställning de intagit, han kunde avskräcka fienderna från att alltför djärvt förfölja dem. Själv ryckte han med sin legion ett stycke framåt, från den plats där han stannat, och avvaktade stridens utgång.
L.
Medan man nu våldsamt kämpade man mot man, fienderna litande på sin ställning och sitt antal, de våra på sin tapperhet, visade sig plötsligt på de våras oskyddade flank æduerna, vilka Cæsar låtit framrycka längst till höger uppför en annan bergsluttning för att splittra fiendernas stridskrafter. Beväpnade som de voro på samma sätt som fienderna väckte dessa våldsam förskräckelse bland de våra; väl märktes det tydligt att de hade högra skuldran blottad, vilket är det vedertagna tecknet på fredligt sinnelag, men just detta trodde våra soldater vara ett konstgrepp av fienderna för att bedraga dem. I samma stund kringrändes, dödades
