och nedstörtades från muren centurionen Lucius Fabius och de som jämte honom bestigit muren. Marcus Petronius, en centurion i samma legion som försökt spränga portarna men överväldigats av fiendemassorna, uppgav till sist, blödande ur många sår, hoppet om sin egen räddning och ropade till de män ur ledet, som följt honom: — Eftersom jag ej kan frälsa mig tillsammans med er, skall jag likvisst sörja åtminstone för era liv, då det är jag som lockad av min ärelystnad dragit er in i faran. Sörjen alltså för er själva, då ni nu få tillfälle därtill! Omedelbart därefter störtar han in i fiendehopen, nedhugger två och driver de övriga ett stycke bort från porten. När hans män sökte komma honom till hjälp, ropade han: — Fåfängt söka ni rädda mig från döden, mig som blodet och krafterna redan lämna. Gån därför bort, medan det än står er fritt, och dragen er tillbaka till legionen. Alltjämt stridande stupade han strax efter och bragte de sina räddning.
LI.
Hårt trängda från alla håll och med fyrtiosex centurioner stupade, fördrevos de våra från sin ställning. Men de hetsigt förföljande gallerna hejdades av tionde legionen, vilken tagit ställning på något jämnare mark för att vara till undsättning. Denna fick i sin tur stöd av kohorterna ur trettonde legionen, vilka med legaten Titus Sextius ryckt ut från det mindre lägret och intagit en högre belägen ställning. Så fort legionerna kommit ned på slätten stannade de och vände fronten mot fienderna. Vercingetorix hejdade de sina vid foten
