av berget och drog dem tillbaka inom befästningarna. På denna dag hade ej fullt sjuhundra soldater gått förlorade.
LII.
Följande dag sammankallade Cæsar soldaterna och klandrade deras oförvägenhet och hetsighet att på egen hand avgöra, hur långt de borde rycka fram och vad de borde göra, som att icke stanna, när signal gavs till återtåg, ja, ej ens låta hejda sig av krigstribuner och legater. Han utvecklade för dem, vad en ogynnsam terräng betydde och hur väl han själv visat sig inse detta vid Avaricum, då han avstått från en säker seger över fiender, som överraskats utan vare sig anförare eller rytteri, för att ej, i en strid på en så ogynnsam terräng, riskera ens den ringaste förlust. Lika mycket som han beundrade deras hjältemod, vilket varken lägervallarna eller det höga berget eller stadsmuren kunnat hejda, lika mycket måste han klandra deras självsvåld och övermod, då de ansett sig veta bättre än fältherren i fråga om stridens utgång och sättet att segra; han krävde av soldaten icke mindre återhållsamhet och självbehärskning än krigarduglighet och hjältemod.
LIII.
Efter att ha hållit denna härförsamling och i slutet av sitt tal uppmuntrat soldaterna att ej tappa modet på grund av vad som skett och att ej heller tillskriva fiendernas krigarduglighet det som orsakats av den ogynnsamma terrängen, lät han vidhållande sin gamla
