seende och inflytande än någonsin förut. Efter att ha givit dem dessa hälsningar att framföra lät han dem avresa.
LV.
Noviodunum hette en æduisk stad, som hade ett utmärkt läge vid Ligers stränder. Där hade Cæsar sammanfört alla galliska folks gisslan, spannmålsförrådet, krigskassan och en stor del av sin och krigshärens tross; dit hade han ock skickat en mängd hästar, som han i och för det pågående kriget inköpt i Italien och Spanien. Då Eporedorix och Viridomarus anlänt dit och fått höra hur det var ställt hos deras folk, att Litaviccus insläppts av æduerna i Bibracte, vilken är deras mest betydande stad, att högste ämbetsmannen Convictolitavis och en stor del av rådet begivit sig till honom, och att sändemän skickats till Vercingetorix på offentligt uppdrag för att åstadkomma ett freds- och vänskapsförbund, ansågo de sig ej böra försumma ett så gynnsamt tillfälle. Alltså nedhöggo de vaktmanskapet i Noviodunum, ävensom de affärsmän och resande, som där samlats, delade hästarna och krigskassan sinsemellan och läto sända de olika folkens gisslan till sitt överhuvud i Bibracte; själva staden, som de ej ansågo sig kunna hålla, stucko de i brand, så att den ej skulle bli till gagn för romarna, av spannmålen bortförde de på båtar så mycket de i brådskan medhunno, resten kastade de i floden eller uppbrände. Själva samlade de trupper i de angränsande trakterna, utsatte poster och vaktstyrkor längs Ligers stränder samt började låta rytteriet visa sig på alla möjliga håll för att injaga skräck samt därigenom måhända avstänga romarna från
