sätta staden utan motstånd. Sedan bron, som fienderna under de föregående dagarna rivit, blivit återställd, överförde han krigshären och började marschera längs med strömmen mot Lutetia. Fienderna, som av flyktingarna från Metiosedum fått höra vad som skett, befalla då att Lutetia skall stickas i brand och alla till denna stad ledande broar upprivas; själva draga de bort från träsket till stranden av Sequana nära Lutetia och slå där läger mittemot Labienus’.
LIX.
Nu förspordes det emellertid att Cæsar måst avtåga från Gergovia, nu började rykten gå om æduernas avfall och en framgångsrik resning i Gallien, och många galler berättade samtalsvis såsom något säkert känt att Cæsar, för vilken marschvägen och övergången över Liger spärrats, på grund av spannmålsbrist tvungits giva sig i väg till provinsen. När vidare de i och för sig opålitliga bellovakerna hörde talas om æduernas avfall, började de samla krigsfolk och öppet rusta sig till krig. På grund av denna fullständiga ändring av sakläget såg sig Labienus nödsakad att alldeles avstå från de planer han tidigare hyst och att ej längre tänka på några erövringar eller på att locka fienden till strid utan på att återföra krigshären välbehållen till Agedincum. Ty på ena sidan hotade ju bellovakerna, vilket folk har rykte om sig att vara det tappraste i Gallien, på den andra stod Camulogenus med en rustad och stridsfärdig här; vidare voro legionerna avstängda från trossen och dess skyddstrupp genom en mellanliggande stor flod. Helt plötsligt ställd inför så stora svårigheter, skönjde han, att han måste söka räddningen i sin egen duglighet.
