håll, dels att något längre nedför floden soldater överfördes på fartyg. När de mottaga dessa underrättelser antogo de att legionerna höllo på att övergå floden på tre ställen, och att de alla i förskräckelsen över æduernas avfall försökte fly. Följaktligen delade även de sina trupper i tre delar; de lämnade en vakttrupp mittemot romerska lägret, sände en liten avdelning nedåt Metiosedum till, med tillsägelse att endast framrycka lika långt som fartygen framskridit, samt förde sina övriga trupper mot Labienus.
LXII.
Vid daggryningen hade de våra både fullbordat flodövergången och fått syn på fiendernas stridsfärdiga här. Sedan Labienus uppmanat sina soldater att väl minnas sitt gamla mod och alla de lyckliga strider de utkämpat samt att tänka sig Cæsar själv, under vilkens ledning de så ofta slagit fienderna, såsom närvarande hos dem, gav han tecken till strid. Vid första sammanstötningen blev på högra flygeln, där sjunde legionen uppställts, fienden kastad överända samt driven på flykten; på vänstra flygeln, där tolfte legionen fått sin plats, föllo visserligen fiendernas första led för de genomborrande spjuten, men de återstående höllo icke dess mindre hårdnackat stånd, och ingen enda gjorde min av att fly. Fiendernas anförare Camulogenus var själv med bland de sina och uppmuntrade dem. Ännu var det ovisst, vart segern lutade, då sjunde legionens tribuner, som fått bud om vad som försiggick å vänstra flygeln, visade sig i fiendens rygg med sin legion och gingo till anfall. Men icke ens då vek någon från
