sin plats, utan alla blevo kringrända och dödade. Samma öde rönte även Camulogenus. Då de trupper som kvarlämnats mittemot Labienus’ läger för att hålla vakt hörde att striden börjat, ryckte de å sin sida sina kamrater till hjälp och besatte en kulle, men de förmådde ej uthärda våra redan segerrika soldaters anfall. Så blevo de jämte sina flyende kamrater, med vilka de blandat sig, i den mån de ej funno skydd bakom berg och skogar, nedhuggna av rytteriet. Efter att ha fullgjort detta värv, återvände Labienus till Agedincum, där hela krigshärens tross var kvarlämnad; därifrån ankom han på tredje dagen med hela sin här till Cæsar.
LXIII.
Sedan æduernas avfall blivit känt, får kriget en större omfattning. Beskickningar utsändas åt alla håll; allt vad de genom inflytande, anseende och penningar förmå insätta de på att uppegga folken; då de ju fått i sitt våld dessa folks gisslan, vilken Cæsar lämnat i förvar hos dem, injaga de genom att hota denna med döden skräck hos de tvekande. Av Vercingetorix utbedja sig æduerna att han måtte komma till dem och inviga dem i sina planer för fälttågets utförande. Då han gjort dem till viljes, påyrka de att högsta befälet måtte uppdragas åt dem. Då härom meningsskiljaktighet uppstår, utlyses en lantdag för hela Gallien i Bibracte. Dit samlas man talrikt från alla håll. Saken överlämnas till folkmassans avgörande medelst omröstning; enhälligt godkänna de Vercingetorix som fältherre. Från denna församling höllo sig remerna, lingonerna och trevererna fjärran; de förstnämnda därför att de stodo fast vid
