vänskapen med romarna; trevererna åter emedan de bodde så långt bort och hårt ansattes av germanerna, vilket var orsaken till att de hållit sig borta från hela kriget och ej sänt någondera parten hjälptrupper. Svårt förtröt det æduerna att bliva nekade högsta befälet, de klagade över sin förändrade lott och tänkte med saknad på Cæsars godhet emot dem, men då de nu gripit sig an med kriget, vågade de ej inlåta sig på planer skiljaktiga från de andras. Med ovilja underkastade sig de högst lovande ynglingarna Eporedorix och Viridomarus Vercingetorix’ befallningar.
LXIV.
Denne utkräver gisslan av de övriga staterna och utsätter en viss dag för dess avlämnande; alla ryttare, femtontusen till antalet skulle, befallde han, snarast samlas hos honom. Med det fotfolk som han dittills haft förklarade han sig även för framtiden belåten, ty han tänkte ej fresta lyckan och utkämpa ett avgörande fältslag, men då han hade ett vida överlägset rytteri, vore det mycket lätt utförbart att avskära romarna från sädes- och fodertillförseln; de hade blott att med jämnmod själva förstöra sin säd och nedbränna sina gårdar, i klok insikt därom att de i och med uppoffringen av sin enskilda egendom tryggade sig friheten och makten för alltid. Sedan dessa saker blivit ordnade, befaller han æduerna och segusiaverna, vilka folk bo närmast provinsen att uppsätta tiotusen fotsoldater; därtill lägger han åttahundra ryttare. Över dessa sätter han Eporedorix’ broder till befälhavare och befaller honom att infalla i allobrogernas land. På ett annat håll uppbådar han gabalernas och arvernernas närmast liggande
