härader mot helvierna samt skickar rutenerna och kadurkerna att härja i de arekomiska volkernas land. Icke dess mindre söker han genom hemliga bud och beskickningar uppvigla allobrogerna, hos vilka han hoppades att jäsningen efter det krig, som de nyss fört, ännu icke skulle ha lagt sig. Han lovar penningar åt deras främsta män men åt folket självt herraväldet över hela provinsen.
LXV.
Såsom en skyddsvakt mot alla dylika försök funnos till hands tjugutvå kohorter, vilka uppsatts inom provinsens eget område av legaten Lucius Cæsar och nu ställdes till motvärn på alla punkter. Helvierna, som på eget bevåg inläto sig i strid med sina grannar, blevo slagna, varvid folkets förnämste man Gaius Valerius Donnotaurus, son till Caburus, jämte flera andra dödades, och jagades in bakom städernas murar. Allobrogerna, som utsatt talrika skyddsvakter längs Rhodanus, skydda med stor iver och omtanke sina gränser. Cæsar som kände fiendens överlägsenhet i fråga om rytteri och, då alla vägar voro spärrade, ej kunde erhålla någon som helst hjälp från provinsen eller Italien, sänder bud över Rhenus till Germanien och tillsäger de folk, som han under de föregående åren gjort fredligt sinnade, att skicka honom ryttare ävensom sådana lätt väpnade fotsoldater, som voro vana att strida tillsammans med dessa. Enär dessa, då de anlända, funnos ha mindre lämpliga hästar, tager han hästarna från krigstribunerna och de övriga romerska riddarna samt de i tjänsten kvarstående överåriga och utdelar dessa bland germanerna.
