styrka var minskad till följd av de strövtåg vi måste göra långt bort från lägret, och icke sällan sökte gallerna pröva vad våra verk dugde till och gjorde med våldsam kraft ett utfall från staden genom flera portar på en gång. På grund härav ansåg sig Cæsar böra ytterligare utöka dessa verk, så att befästningslinjen måtte kunna försvaras med ett mindre antal soldater. Därför lät han framdraga fortlöpande gravar av fem fots djup vardera samt avhugga trädstammar eller särskilt starka grenar, vilkas ändar avbarkades och tillspetsades. Dessa pålar nedsattes i gravarna och fastgjordes nedtill för att de ej skulle kunna lösryckas, men så att de sköto upp ur bottnen endast från och med grenverket. Fem sådana led hopfogades och sammanflätades med varandra; de som kommit att stiga därpå, spetsade sig själva på de skarpspetsade stakarna. Dessa kallade soldaterna gravstolpar. Framför dessa anlades i sneda rader liksom på tärningsfemmor, gropar av tre fots djup, vilka småningom smalnade ihop nedemot bottnen. Däri nedsattes runda pålar av ungefär ett manslårs tjocklek, vilkas ändar spetsats och härdats i eld, och vilka endast upp till fyra tums höjd fingo uppsticka ur marken; för att göra dem fasta och stadiga fylldes vidare varje grop nedtill med tillstampad jord av en fots höjd; resten av gropen täcktes för att dölja försåtet med vidjor och ris. Åtta sådana rader framdrogos med tre fots inbördes mellanrum. Soldaterna kallade dessa gropar liljor på grund av deras likhet med denna blomma. Framför dem nedgrävdes fotslånga pikstavar med ifästade järnhullingar till hela sin längd i jorden; sådana utplanterades överallt med tämligen ringa mellanrum; dem nämnde soldaterna fotanglar.
