slätten, och alla soldaterna avvaktade med spänning stridens förlopp. Gallerna hade här och var bland ryttarna instuckit bågskyttar och lätt väpnade rörliga fotsoldater, vilka skulle skynda de sina till hjälp, om de veko tillbaka samt hejda våra ryttares anfall. Genom dessas oväntade ingripande blevo många sårade och måste lämna striden. När gallerna kände sig säkra på att deras landsmän lågo över i striden och sågo hur de våra hårt ansattes av övermakten, började såväl de av befästningslinjen innestängda som de nyss samlade undsättningstrupperna att upphäva rop och skrän för att styrka de sinas mod. Eftersom händelserna försiggingo i allas åsyn och ingen bra eller skamlig handling kunde döljas, eggades å båda sidor de stridande, antingen av lust efter ära eller av fruktan för skam till mannamod. Då striden fortgått från middagen nästan ända till solnedgången och utgången ännu var oviss, gjorde på ena flygeln germanerna i tätt packade skaror ett angrepp på fienderna och kastade dem över ända; när dessa sålunda drivits på flykten blevo bågskyttarna kringrända och nedhuggna. Även på slaglinjens övriga punkter förföljde de våra fiendernas vikande skaror ända till lägret och gåvo dem ej tillfälle att samla sig. Men de som ryckt ut ur Alesia, drogo sig sorgsna och hart när misströstande om segern tillbaka till staden.
LXXXI.
Efter blott en dags förlopp, varunder gallerna hunnit förfärdiga en stor mängd risknippor, stegar och stormhakar, smögo de sig vid midnatt ut ur lägret mot de på slättmarken anlagda fästningsverken. Plöts-
