det på höjderna liggande lägret och drogo sig tillbaka till de sina. De därinnanför återigen blevo så länge fördröjda med att framskaffa allt det, som Vercingetorix låtit ordningställa i och för utfallet, och med att fylla den främre graven, att de funno sina landsmän ha dragit bort, innan de ens hunnit fram till befästningslinjen. Sålunda måste de med oförrättat värv återvända till staden.
LXXXIII.
Två gånger tillbakaslagna med stor förlust, började gallerna överväga vad som vore att göra; de tillkalla personer, som kände trakten; av dessa utforska de, hur det på höjderna liggande lägret var placerat och befäst. Åt norr till låg en kulle som på grund av sin stora omkrets ej av de våra kunnat indragas inom befästningslinjen, utan hade de av nödtvång förlagt lägret på en något ojämn och svagt sluttande terräng. Denna plats höllo legaterna Gaius Antistius Reginus och Gaius Caninius Rebilus besatt med två legioner. Sedan fiendernas hövdingar låtit utforska trakten genom spejare, utvälja de ur hela hären sextiotusen män, tillhörande de folk som åtnjöto största ryktet för mannamod; vad som skulle utföras, och hur detta skulle ske, därom överenskomma de i hemlighet sinsemellan; anfallet skulle, fastslå de, äga rum, när middagstimmen syntes vara inne. Befälet över dessa trupper lämna de åt arvernen Vercassivellaunus, en av de fyra överbefälhavarna och Vercingetorix’ släkting. Denne ryckte vid första nattväkten ut ur lägret, och då han vid daggryningen i det närmaste uppnått målet för marschen dolde han sig bakom berget och lät soldaterna hämta sig efter
