nattens möda. När så middagstimmen syntes vara nära, gick han till angrepp mot det ovan angivna lägret; vid samma tid framryckte rytteriet mot befästningslinjen nere på slättmarken, och de övriga trupperna började visa sig framför lägret.
LXXXIV.
Vercingetorix, som från borgen i Alesia märkt vad hans landsmän förehade, rycker ut ur staden; risknippor, långa störar, stormskjul, murskäror och alla andra ting, som han låtit göra i ordning för ett utfall, medtager han. Man angriper samtidigt å alla håll, och intet lämnas oförsökt; så snart en punkt synes mindre starkt värnad, störtar man dit. Romarnas truppstyrka måste, då ju fästningsverken voro så långa, splittra sig och kunde ej lätt vara tillstädes överallt. Vad som satte mycken skräck i de våra var skriet som upphävdes bakom ryggen på de stridande, ty de förstodo att deras egen välfärd avhängde av hur det gick med de andra, det som försiggår i fjärran har ju vanligen en särskild makt att bringa människor ur fattningen.
LXXXV.
Cæsar hade funnit en lämplig utsiktsplats och följde därifrån allt som på varje punkt tilldrog sig; dem som hårt ansattes sände han hjälp. Inom båda härarna förstod man med ens att vid detta tillfälle gällde det, så som aldrig annars, att kämpa till det yttersta; gallerna förtvivlade alldeles om sin räddning, ifall de ej lyckades genombryta befästningslinjen; romarna hoppades att få
