slut på alla sina mödor, om de vunne affären. Svårast blev striden vid fästningsverken uppe på höjden, dit, som ovan nämnts Vercassivellaunus blivit skickad. Markens ofördelaktiga lutning nedåt var därvid av stor betydelse. Några kastade spjut, andra bildade sköldtak och ryckte framåt; de, som blivit uttröttade, avlöstes turvis av friskt manskap. Allasammans kastade jord mot försvarsverken, varigenom gallerna kunde bestiga dessa och övertäcka försåt, som romarna dolt i marken; och nu börja både vapen och krafter tryta de våra.
LXXXVI.
Då Cæsar märkte detta sände han Labienus med sex kohorter till de beträngdas hjälp; han befaller denne, att om han ej kunde uthärda längre på vallen, föra ned kohorterna och göra ett utfall; men endast i nödfall finge han göra detta. Själv går han kring bland de övriga trupperna och uppmanar dem att ej duka under för ansträngningen; lönen för all föregående kamp och strid avhängde, erinrar han dem, av denna dag, ja, timme.
De inneslutna gallerna, som ej vågade sig på befästningslinjen å slättmarken, emedan den där var så stark, fresta i stället på att storma bergsbranterna; dit föra de allt, som de gjort i ordning för anfallet. Med ett regn av kastspjut driva de ned försvararna ur tornen, med jord och risknippor fylla de gravarna, med murskäror slita de sönder vallen och bröstvärnet.
