LXXXVII.
Dit sänder Cæsar först den unga Brutus med några kohorter, därpå legaten Gaius Fabius med andra sådana; slutligen, då striden blir allt våldsammare, för han själv dit friska kohorter till hjälp. Då slaglinjen återställts och fienderna drivits tillbaka, ilar han till det håll, dit han sänt Labienus; han tager med sig fyra kohorter från närmaste skans och befaller en del av rytteriet att också följa med, men en annan del att kringgå de yttre befästningsverken och angripa fienden i ryggen. Labienus hade, då varken vallar eller gravar kunde längre motstå fiendens häftiga anfall, samlat ihop trettionio kohorter, vilka slumpen gav honom möjlighet att draga till sig från de närmaste skansarna, och skickat bud till Cæsar med underrättelse om vad han ämnade göra. Cæsar påskyndar sin marsch för att gripa in i striden.
LXXXVIII.
Då man av färgen på hans dräkt — ty han bar alltid en lysande sådan i striderna — märkte hans ditkomst, och då de rytteriskvadroner samt kohorter som han befallt följa sig likaledes iakttagits av fienderna, vilka från sin högre belägna ställning kunde överskåda allt där nere på sluttningarna och avsatserna, gingo dessa till anfall. Från båda hållen höjas stridsrop, som genast mötas av stridsrop från vallen och alla fästningsverken. De våra bortlägga kastspjuten och gripa till svärden. Plötsligt visar sig rytteriet bakom fiendens rygg; nya
