Hoppa till innehållet

Sida:Galliska kriget 1927.djvu/31

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
21
GALLISKA KRIGET — FÖRSTA BOKEN

eller sitt eget folks sida, ja, till och med dessa ovetande samt att han anklagades av æduernas högsta myndighet, så ansåg Cæsar tillräcklig grund föreligga för ett åtal, väckt antingen av honom själv eller på hans tillskyndan av æduernas myndigheter. Gentemot alla dessa skäl stod dock ett enda, nämligen att han hos den brottsliges broder Divitiacus funnit det största nit för romerska folkets sak, den största välvilja gentemot honom själv, orubblig trofasthet, rättrådighet och måttfullhet; han ville därför ogärna tillfoga Divitiacus smärta, genom att brodern avrättades. Följaktligen låter han, innan någon annan åtgärd vidtagits, kalla Divitiacus till sig och hade med honom ett samtal, varvid han ej lät de ordinarie tolkarna närvara utan i stället anlitade föreståndaren för romerska provinsen Gallia, Gaius Valerius Procillus, en nära vän som i allt ägde hans fulla förtroende: han erinrade nu Divitiacus om det, som i hans närvaro å gallernas rådsförsamling sagts om Dumnorix, och röjer, vad var och en enskilt berättat om denne. Han ber och besvär honom, att han ej skulle känna sig sårad, om Cæsar antingen själv, sedan saken utretts, skulle sätta sig till doms över brodern, eller också låta dennes folks myndigheter göra det.

XX.

Divitiacus börjar då besvärja Cæsar, omfamnande honom under strida tårar, att han ej måtte förfara strängt med hans broder: han visste, att det anförda vore sant, och ingen hade större skäl att sörja däröver än han, eftersom denne ännu ung och inflytelselös,