Hoppa till innehållet

Sida:Galliska kriget 1927.djvu/32

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
22
GAIUS JULIUS CÆSAR

medan han själv genom folkets gunst stod högt i makt hemma och i det övriga Gallien, vunnit sin makttillväxt tack vare honom; men denna så vunna makt och verkningskraft hade brodern nyttjat ej blott till att minska hans folkgunst utan hart när till hans fördärv. Likväl påverkades han starkt både av broderskärlek och av hänsyn till vad folket skulle tänka. Ty så länge han i sådan hög grad åtnjöte Cæsars vänskap, skulle ingen tro annat, än att varje sträng åtgärd från Cesars sida mot brodern skett med hans vilja; och därav måste följa, att alla Galliens folk stämmas fientligt mot honom. Då han i många ord bett och besvurit Cæsar härom, fattar Cæsar hans hand; i tröstande ton uppmanar han honom att ej tala mera; så stor välvilja hyste han verkligen för honom att han på hans önskan och förbön ville förlåta den oförrätt som staten och den sorg som han själv rönt. Han kallar Dumnorix till sig i broderns närvaro; omtalar vad straffvärt han funnit hos honom; framlägger vad han själv vet och vad klagomål æduernas överhet framfört; manar honom att ej hädanefter giva minsta skäl till misstanke; men säger sig vilja förlåta vad som skett för hans broder Divitiacus’ skull. Han låter därefter övervaka Dumnorix, så att han ständigt hålles underkunnig om, vad denne gör, och med vilka han talar.

XXI.

Samma dag fick han höra av sina spejare, att fienden hölle rast vid foten av ett berg, åtta mil från hans eget läger, och sände män att utforska bergets natur-