beskaffenhet, och om det kunde bestigas från alla sidor. Det meddelades, att detta ej erbjöde någon svårighet. Vid tredje nattväkten ger han order åt T. Labienus, som var underbefälhavare med prætors rang, att i spetsen för två legioner och med de män, vilka utforskat stigarna, såsom vägvisare bestiga den högsta bergryggen; han klargör för honom hela sin plan. Själv bryter han upp vid fjärde nattväkten, följande samma väg som fienderna själva tågat; hela rytteriet sändes i förväg. P. Considius, som ansågs vara en mycket erfaren militär och som tjänat både under Lucius Sulla och senare under Marcus Crassus, sändes i förväg med en spejartrupp.
XXII.
I daggryningen, då bergstoppen var besatt av Labienus och han själv befann sig på endast en och en halv mils avstånd från fiendernas läger, och då, efter vad han sedan erfor av fångar, dessa varken visste något om hans eget eller om Labienus’ anryckande, kommer Considius framstörtande i fullt sporrsträck och säger, att det berg, som Labienus enligt planen skulle besätta, innehades av fienden; han hade nämligen där iakttagit galliska vapen och fälttecken. Cæsar uppställer sina trupper i slagordning, på närmaste höjd. Labienus, som av Cæsar fått order att ej börja striden, förrän dennes trupper siktats nära fiendelägret, då fienden skulle angripas från alla håll på en gång, stod i avvaktan på vår huvudstyrka kvar på bergsryggen utan att inlåta sig i strid. Först långt fram på dagen erfor Cæsar genom kunskapare att berget besatts av hans trupper,
