ske fem miliers avstånd från denna stad, gingo alla äldre män ut ur staden för att bedjande sträcka händerna mot honom och även med ord uttrycka, att de ställde sig under hans hägn och makt och icke skulle föra krig mot romarna. När han senare kommit fram till staden och slog läger därutanför samlades barn och kvinnor på muren och bönföllo enligt folkets sed med utsträckta händer romarna om fred.
XIV.
Även Divitiacus — ty då efter belgernas återtåg æduernas krigsuppbåd blivit upplöst, hade denne återvänt till Cæsar förde deras talan med följande ord: Bellovakerna hade alltid levt i samförstånd och vänskap med æduiska folket. Det var deras hövdingar, som under föregivande, att æduerna bragts i träldom av Cæsar och finge lida all slags ovärdig och skymflig behandling, hade förmåtts att på en gång avfalla från æduerna och börja krig mot romerska folket. Men de, som varit upphovet till detta beslut, hade, när de sett, vilken olycka de bragt över folket, flytt till Britannien. Nu bådo ej blott bellovakerna utan ock för deras räkning æduerna, att Cæsar mot dem ville bruka sin vanliga nåd och mildhet. Gjorde han det, skulle detta skänka æduerna ökat inflytande hos alla belgerna, vilka brukade sända dem hjälptrupper och förråd, när krig hotade en hjälp varpå de vant sig att lita.
