XV.
Cæsar, som ville giva Divitiacus och æduerna ett hedersbevis, förklarade sig villig att upptaga och behålla dem under sitt skydd, men till följd av den framskjutna plats folket genom sin talrikhet och sitt stora anseende intog bland belgerna, fordrade han sexhundra män som gisslan. När han mottagit dessa och alla i staden befintliga vapen utlämnats, drog han därifrån till ambianernas land, vilka oförtövat gåvo sig och allt sitt i hans våld. Deras land gränsade till nerviernas; då Cæsar gjorde efterforskningar om detta folks lynne och seder, erfor han följande: inga köpmän finge tillträde till dem; intet vin och inga andra lyxvaror finge införas, ty de ansågo sådana ting förslappa själen och förslöa; de vore vilda och ytterst modiga människor, de förebrådde högljutt och skarpt de övriga belgerna, vilka givit sig under romerska folket och därmed, sade de, svikit sitt fäderneärvda mod; bedyrade att själva skulle de varken sända underhandlare eller på något som helst villkor sluta fred.
XVI.
Då han tågat tre dagar genom deras område, erfor han av fångar, att floden Sabis ej låg mer än 10 milier från hans läger; på andra sidan om denna flod hade nervierna samlat sig och avvaktade jämte sina närmaste grannfolk atrebaterna och viromanduerna (ty de hade övertalat båda dessa folk att tillsammans med dem fresta krigslyckan); de bidade även hjälptrupper från aduatakerna, och dessa vore verkligen på väg; kvin-
