med fiendens rytteri. Medan nu dessa ideligen drogo sig tillbaka till sina stridskamrater i skogssnåren och sedan åter störtade fram ur skogen mot de våra, varemot dessa ej vågade förfölja längre än synvidden och den öppna terrängen räckte, hade emellertid de sex legioner, som tågade främst, utmätt plats för lägret och börjat befästa detta. När då de som stodo gömda i skogssnåren — där de redan uppställt hären i ordnade led och var för sig intalat sig mod — fingo syn på vår krigshärs främsta trossvagnar, vilket var den tidpunkt de sinsemellan fastställt för kampens början, bröto de fram mangrant och plötsligt, med leden ordnade så som de uppställt dem inne i skogssnåren och fyllda av det mod de själva ingivit sig, samt kastade sig över våra ryttare. Sedan dessa med lätthet slagits och jagats undan, sprungo de med så otrolig snabbhet ner till floden, att fienden nästan i ett och samma ögonblick tycktes vara vid skogskanten, vid floden och alldeles inpå de våra. Med samma snabbhet störtade de uppför kullen fram mot vårt läger och de av befästningsarbetet upptagna soldaterna.
XX.
Cæsar hade nu att utföra allting på en gång: resa fanan, vilket var tecknet, att man måste skynda till vapen, giva signal med trumpeten, kalla soldaterna tillbaka från arbetet, återhämta dem, som gått litet längre bort för att samla byggnadsmaterial, uppställa slagordningen, uppmuntra soldaterna och giva tecken till anfall. En stor del av allt detta blev till följd av tidens korthet och fiendens snabba framsteg ogjort. I detta
