Sida:Gamla Stockholm 1882.djvu/139

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
125
GATMUSIK OCH FOLKNÖJEN

Lossnings-visa.[1]

Vo-re jag i flic-kors klä-der sjung fal-le-ral-la ral-la-lej.
— — — — — — — sjung fal-le-ral-la lal-la-lej! o-
hoj — — — — — — — — sjung fal-le-ral-la-ral-la-rej!

Detta må endast antydningsvis nämnas om gatans toner, ty till att gifva sig in på den stora litteratur som under namn af skillingstryck gått ibland stadsbefolkningen, är icke i öfverensstämmelse med vår plan, och ett sådant arbete väntar ännu på sin man.

Fig. 49. Musikanter på 1500-talet. Efter Ol. Magni.

Vi öfvergå derföre till gatans musikanter. Dessa äro urgamla; Rimkrönikorna känna pipare och trumbare som ströfvade omkring och uppträdde på bröllop och andra fester. Lagarne ha bestämmelser om »Lekare then sum med Gigu ganger, eller med Fidlu far, eller Bambu». Den på upplysningar outtömlige Olaus Magni meddelar ofvanstående afbildning af dem (fig. 49). Man kan tryggt påstå, att de funnits i alla tider, om ock icke många af dessa armes namn gått till efterverlden.

Bellmans figurer lemna vi å sido och skola i stället sysselsätta oss med några, hvilkas tillvaro är fullt bekräftad och hvilkas konterfej blifvit bevarade.

  1. Återfinnes deremot icke i Filikromen. Orden äro delvis för grofva att återgifvas.