gingo larmtrummorna genom staden. Hela styrkan af gardestrumslagarne marscherade ut från Ladugårdslandet och förde ett ohyggligt väsen. De fördelade sig i stadens olika trakter, och när trumman kom dundrande och skrällande i den inre stadens trånga gator, måste äfven den döfve vakna. Så redo hästgardisterne i sporrstreck, och fotgardisterne klefvo på med steg som gåfvo genljud mellan de höga husen. Der slamrade en kärra med en liten vattentunna på den ojemna stenläggningen. Strax efter dundrade en stor sprutvagn. Det var ofta mörkt på gatan, kolmörkt, men de menniskovänliga husmödrarne satte brinnande ljus i fönstren för att vägleda dem som ilade till elden, och dit ilade hvar enda en som kunde röra benen. Alla måste vara med. Efter en eller annan timme eller ett och annat dygn hördes en glädtigt bullrande regementsmusik. Det var glädjemusiken som alltid marscherade genom staden efter slutad eldsvåda. Många hus hade kanske brunnit ned, flera menniskor voro innebrända, hela familjers välfärd förvandlad till aska, men glädjemusiken måste röra på spelet. Så lydde lagen i gamla Stockholm.
———♦———
