Hoppa till innehållet

Sida:Gamla Stockholm 1882.djvu/303

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
286
SKOLOR

hvars rektor då var Abrahamus Andreæ Angermannus, den sedermera så bekante och slutligen så olycklige erkebiskopen.

Det var under hans tid som Sveriges första skollag utkom, i förening med kyrkolagen 1571,[1] och af denna finner man, huru ovilligt folket var att låta undervisa sina barn. Det hette på den tiden, att en stor hop af dem som komma till skolorna »varda skalkar och bofvar».

Emellertid skulle skolmästaren i Stockholms klassiska läroverk nu vara en »förhörd och examinerad» man samt i synnerhet god »grammaticus». Det ålåg honom, att med de djeknar som voro vuxne och något kunde, icke tala annat än latin samt ej heller tillåta att de sins emellan talade annat språk. Så lydde lagen öfver hela landet.

Beträddes skolgossarne med att tala svenska, så straffades de med »passelig scholenepst», liksom för andra förbrytelser inom läroverket. Straffen voro »proban», äfven kallad »prubban», (fängelse), skolestock, ris och färla (ferula).

Skolmästaren skulle vara »med redelig underhållning försörjd», ty det är visst, heter det i 1571 års skolordning, att ingen kan bättre vara värd ett godt underhåll än en trogen och flitig skolmästare. Här i Stockholm ålåg det borgmästare och råd att sörja för, det skolmästaren hade fri bostad. Hans underhåll tyckes dock hafva varit ganska knapt.

Djeknarne tillätos »löpa socknar», d. v. s. att gå omkring på landet och tigga, »efter det de som fattige äre icke annan råd hafva att hålla sig vid skolan». Och att Stockholms skolgossar äfven idkade sådan sockenlöpning skola vi här nedan framvisa. Men det var också »skalkar och ribalder» som gingo omkring under föregifvande, att de voro djeknar och begärde almosor, och dem skulle hvarken presterne eller fogdarne lida, utan låta dem bekomma deras tillbörliga straff.

Fattig var Stockholms Trivialskola, fattige voro hennes lärare, och med almosor uppehöll sig en stor del af lärjungarne. Men lärarne voro prester och om de tjenade i sju år för Lea och sju år för Rachel, så fingo de dock till slut den senare i form af något godt pastorat eller ännu fördelaktigare kyrkoembete — förutsatt naturligtvis att de icke svulto ihjäl, innan de hunno så långt. Utom Abrahamus Angermannus, nådde äfven Nicolaus Olai (rektor 1576)

  1. Handlingar rörande Sveriges historia, utgifna af K. Riksarkivet; andra serien. II. Sthlm 1872.