1868—69, för att sedan hålla sig högre under Gymnasii hela återstående tid.
Det var med en känsla af stolthet som skolgossen gjorde sitt inträde i det gamla Riddarholmshuset och genom den hvälfda förstugan (fig. 143), der den ofvan nämda Kagge-Ribbingska stenen ännu har sin plats, hann trappan till lärosalarne. Skilnaden mellan skolan och gymnasium ansågs under några årtionden nästan lika stor som mellan det senare och universitetet. Gossen tyckte sig hafva tagit en riktig lärdomsgrad, när han väl undangjort sin inträdesexamen till Gymnasium. Men med nämde examen voro pröfningarna icke slutade; ett helt pröfvoår återstod för att uppfostras till sanskyldig gymnasist, och den pröfningen verkstäldes icke af lärarne, utan af äldre kamrater, i synnerhet af den afdelning som var närmast öfver den nykomne. Penalismen var i åtminstone ännu ett par årtionden efter gymnasii öppnande i full verksamhet. Under den tiden var läroverket deladt i två hufvudafdelningar, Öfre och Nedre Ringen, hvilka åter voro hvar för sig indelade i superiorer och inferiorer.
Det var i synnerhet superiorerne i Nedre Ringen som tyranniserade samme Rings inferiorer, de från skolan senast uppflyttade. Superiorer och inferiorer sutto i samma rum, ty lärosalarne voro endast två, men de hade derför icke samma rättigheter. Tiljan utgjorde den stränga gränsskilnaden, en högst betydelsefull golfplanka, som gick från katedern till kakelugnen på tvären, under det de andra plankorna voro lagda efter rummets längd, från dörren till motsatta väggen, med fönstret ut åt Mälaren. En superior gick med hatten på hufvudet långt på andra sidan om tiljan, men en inferior måste helt underdånigt taga af sig mössan redan i förstugan och vågade icke en enda gång på hela året träda öfver den ödesdigra plankan. Kroppslig aga sparades icke, om någon inferior varit nog fräck att sätta sin fot på tiljan.
Det kunde också hända, att inferiorerne för någon allmän förseelse mot superiorerne tvungos att falla på knä och kyssa tiljan, ett ganska förödmjukande straff, som den straffade underkastade sig endast i förhoppning att taga skadan igen, när han, året derefter, skulle som superior sjelf tukta inferiorer. Någon gång kunde det väl hända, att några om sitt menniskovärde mer än vanligt öfvertygade samt med duktiga armar utrustade inferiorer gjorde uppror, men detta undertrycktes snart genom de kraftigaste mått och steg från superiorernas sida.
Ett älskningsnöje för superiorerne var att stoppa en eller ett par inferiorer ned i en uti öfra förstugan stående vedlår, stänga till
