locket och sedan sätta sig sjelfva ofvanpå, med klackarne duktigt trummande på vedlårens yttersida. Påhitten till inferiorers plågande voro dess utom af mångfaldig art, för vidlyftiga att här kunna uppräknas.
Med allt detta föddes dock icke ovilja och hat mot de grymme superiorerne. Så snart pröfvoåret var förbi, voro också pröfningarna, äfven de mest förödmjukande, glömda, och ofta knötos sedermera fasta vänskapsband för lifvet mellan dem som misshandlat och de misshandlade.
Tjugo år efter Gymnasii öppnande upphörde penalismen åtminstone mest sjelfsvåldiga och svåra yttringar, ty 1841 delades undervisningen på tre rum, och de senast intagne lärjungarne sattes för sig sjelfva samt befriades derigenom från tyranniets allt för nära granskap. Dermed försvann också en god del af gamla Stockholms gamla skolseder.
År 1848 inreddes en fjerde lärosal. Åtta år derefter slogs en brygga från Gymnasihuset öfver den trånga, stängda gränden, till det gamla Fatburshuset, i hvars öfversta våning två lärosalar och en större högtidssal samt i våningen en trappa upp boställsrum åt rektor inreddes. Åtskilliga andra förbättringar och tillökningar verkstäldes sedermera.
Sjelfva undervisningen på Stockholms Gymnasium anse vi oss icke böra göra till föremål för någon skildring, enär hon icke är kännetecknande för gamla Stockholm, utan otvifvelaktigt i det närmaste lika med motsvarande läroanstalters i det öfriga Sverige. Vill man läsa något mera om t. ex. 1840-talets gymnasiilif, våga vi hänvisa till en i »Från Stockholms synkrets» (Sthlm 1880), af Claës Lundin intagen liten uppsats, som skrefs med anledning af halfsekelfesten 1871.
I femtionio år räckte Stockholms Gymnasii lifstid. Det var endast en kort tid i jemförelse med de århundraden, under hvilka den gamla Trivialskolan hade sin tillvaro, och det är derför i synnerhet åt den sist nämda vi ansett oss böra egna större delen af vårt kapitel om gamla Stockholms skolor, allra hälst som Trivialskolans historia ej förut varit tryckt. Om de bidrag vi framdragit från gamla, förr icke begagnade handskrifter kunde, på samma gång de låta »Gamla Stockholms» läsare få en inblick i vår stads äldre skollif, också gifva kommande skolhäfdetecknare några vinkar och antydningar, hafva vi icke arbetat förgäfves.
⁎