Kap. XI.
Gillen. Skrån. Gesällskap.
S:t Karins gille. — Vårfru-gillet. — S:t Gertruds gille. — Helga Lekama gille. — Gillets organisation. — Huru det tillgick vid gillefesterna. — Huru mycket man förtärde på åldermannens revisionskalas. — Gillets slut. — Skräddarnes skrå från 1356. — Skräddarnes skyddspatron. — Mästareskörd och mästarekost. — Gillesdrickning. — Skomakarnes skrå. — Murare och Smeder. — Guldsmeder. — Dragare. — Snickare. — General-embetes-skrå. — En peruk inför rätta. — Gesällherberge. — Vandrande gesälls mottagning. — Vindragareherberget. — Saltmätarnes och spanmålsbärarnes herberge. — Förhållandet mellan mästare och gesäller.
Medeltiden egde i gillena en motsvarighet mot våra dagars klubbar och ordenssamfund, och att dessa oaktadt deras halft religiösa prägel, emedan de alltid voro stiftade till något helgons ära, likväl ytterst hade menniskans enkla verldsliga behof af sällskap och förströelse till grund torde få anses otvifvelaktigt.
Bland Stockholms medeltidsgillen voro följande de mest bekanta: S:t Karins gille, i hörnet af n. v. Tyska Skolgränden och Skärgårdsgatan; Vårfru-gillet, i hörnet af samma gata och Persiljegränden; S:t Gertruds gille och Kapell, i hörnet af Kinstu- och Svartmangatorna; samt Helga Lekama gille på Skomakargatan, med ingång från Lekamagränd, enligt 1400-talets jordebok.
De spår vi kunnat finna efter de forna gillehusens grundmurar äro mycket otydliga och lemna nästan intet i behåll. I den källare der Vårfrugillet stått (n:o 15 vid Skärgårdsgatan) fans en underjordisk gång, och på S:t Karins tomt en källare, bestående af ett enkelt tunnhvalf med två par ljusöppningar, hvilka numera icke kunna släppa in ljus, sedan marken betydligt höjt sig. En storartad anblick gifva de höga tunnhvalfven under Tyska kyrkan, hvars norra mur lär vara Gertruds-kapellets eller gilleshusets gamla, hvilken skall ha blifvit qvarstående och begagnad vid nybyggnaden.
