— Facklor äro förbjudna på gatorna enligt kongliga förordningen af 1680, herr Notarius! svarade källarmästarn krossande.
— Ja, men de äro faktiskt återinförda efter 1725, då de ånyo blefvo förbjudna, hvilket bevisar att den äldre kongliga förordningen är anullerad af häfd.
— Ja, men sedan vi enligt 1719 års förordning fått lyktor på Norrbro, så har bestämmelsen åter vunnit kraft.
— Det är visserligen sant, min bäste herre, men vi hade lyktor på Riddarholmen redan 1697, och det har icke haft något inflytande på Österlånggatan, och för öfrigt skall jag säga er, att sedan tornväktarne inrättades 1732 och brandordningen utkom 33 så har all eldfara upphört; för öfrigt måste man ju ha lyse med sig, då man går på gatorna, såvida 1729 års förordning om husnummer skall ega någon betydelse.
Källarmästarn var öfverbevisad af så mycket årtal och knep fram med facklor (af Hermansons välkända tillverkning, på Norra Smedgatan), hvarpå sällskapet aftågade. Majnatten var mulen och kolmörk och facklornas irrande sken klättrade upp för de branta husgaflarne, upplyste då och då en sandstenstafla med en from bön, ofvanför porten, eller visade ett namnchiffer eller årtal bildadt af ankarjernen utanpå väggen; de tågade förbi gamla stadsmuren och sågo källaren Stjernans ståtliga skylt lysa som en blixt, och spegla sig i de små blyinfattade rutorna.[1] De stötte upp en brandvakt sofvande på en afvisare, de skrämde upp kattor som voro ute för att fouragera och de mötte svärmar af ostindiefarare som uppsökte sina herbergen eller voro ute på äfventyr. Herr Leonard blef exalterad och höll ett föredrag om »gatans poesi». Han fäste uppmärksamheten på allt; han såg segelsömmarns skyltande flagga stiga ner ur mörkret, då fackelskenet lyfte sig upp till henne; han såg mörkret ur vattuportarne från gränderna välta fram mot dem som en tjock materie, han såg tobakshandlarens Morian grina emot dem från sin upphöjda plats, han såg till och med kjolar skymta i en portgång, men det låtsade han icke om, han såg samlingar af grönsaker, äggskal, viskor, papperslappar midt på gatan, men det var blott »nature morte», det var färg, det var poesi! De sågo ännu en gång ett stycke af stadsmuren vid Köpmantorget, och mörkret började förtunnas, de kände luften strömma emot sig, facklorna drogo andan, och de voro ute på Slottsbacken. Hvilken öfverraskning! Himlen var klar och en varm fullmåne stod öfver Fredrikshof! Herr
- ↑ Stockholm började först på 1730-talet utbyta de små runda blyrutorna mot de större kittrutorna.
