siste stadsmajoren, sjelf ett ända in i sena ålderdomen alltid ungt exemplar af gamla Stockholm, har gått till hvila. Den siste ryttmästaren (lärftskramhandlaren L. Groll) tog afsked 1881. De militära titlarne nämnas icke längre tillsamman med de borgerliga yrkena, och man får nu mer icke höra en bodhandlares eller handtverkares hustru kallas majorska eller kaptenska, såsom bruket var ännu för tretio år sedan.
⁎
Om rådhuset och den der utanför liggande platsen i stadens äldre tider voro sjelfva kärn- och hjertpunkten för det borgerliga lifvet i dettas allvar och förströelse, under tunga dagar och lätta ögonblick, så har ett annat hus under det sist förflutna århundradet varit lika betydelsefullt, och det är börsen. Han ärfde tomten efter rådhuset och med denne ärfde han också en del af rådhusets vigt för borgerskapet. Men derjemte fick börsen en uppgift som rådhuset egentligen icke kände till, att vara ett reglerande af stadens större köpmansförrättningar och ett uttryck för stadens storhandel.
I gamla tider, då Stockholm var, enligt Olof v. Dalins uttryck,[1] likt en liten utländsk by med en mur omkring, var omsättningen i varor naturligtvis ganska ringa, och när handeln tillväxte, låg han, såsom vi här ofvan nämt, redan i händerna på hanseaterne. Stockholms egna köpmän behöfde icke något särskildt hus för att öfverenskomma om sina förrättningar, och äfven i det ändamålet fick Stortorget göra tjenst som öfverläggningsplats och nyhetsmarknad.
En dag väcktes på Stortorget stor uppståndelse genom underrättelsen, att nu vore all sjöfart på utländska orter med de vanliga små farkosterne och skutorna förbjuden. Det var en stark väckelse att tänka på omedelbara handelsförbindelser med platser utom Östersjön och ett tecken, att regeringen ämnade helt och hållet bryta med Lübeck. Till Vesterhafvet kunde de små farkosterna ej gå och derför skulle de aflysas. Stockholm började skaffa sig större och tjenligare fartyg, och samtidigt beslöt man, under Gustaf den förstes regering, att upphöra med all handel med hansestäderna utmed Östersjön, hvilket naturligtvis gjorde lübeckarne ursinnige och nog gaf anledning till ett och annat stormigt uppträde på torget, der hanseater aldrig saknades. Men detta var kanske också den första egentliga början till Stockholms börs.
Redan år 1557 kunde man på den vanliga samlingsplatsen med
- ↑ I åminnelsetalet öfver erkebiskopen Eric Benzelius.
