Sida:Gamla Stockholm 1882.djvu/448

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
430
ORDENSSÄLLSKAP OCH KLUBBAR

många kallelser till gemensamma måltider, t. ex. på högtidsdagen den 25 Januari, kl. 12 på dagen, då ordensbröderne skulle infinna sig hos Piper för att begifva sig ut till Brahelund, ett värdshus i nu varande Hagaparken, och der äta middag samt med största sollenitet fira stiftelsedagen.

En gång uppkom en för då varande sällskapsförhållanden inom aristokratien ganska betecknande tvist mellan grefvarne Carl Bonde och Claes Ekeblad. Den förre beskylde den senare att på en middag hos franske ambassadören grefve Casteja hafva intagit 27 supar kanelbränvin, hvilken anklagelse Ekeblad tillbakavisade med det tillkännagifvandet, att han »på middagen till att dämpa de mäktiga dunster som maigre gerna förorsakar, tagit ett glas vespetro, hvarpå han blef af ambassadören icke allenast erbjuden, utan nästan tvungen att smaka af hans kanelvatten, som han sjelf och gästerna så högeligen berömde; om då herr ambassadörens goda Bourgogne eller hvad eljest grefve Bondes syn och eftertanke så fördubblat, att han i stället för 2 sett 27, är honom alldeles obekant.» Ekeblad tillade dessutom, att om han tagit så många supar kanelvatten, han då omöjligt kunnat äta aftonmåltid hos hofmarskalken Falkenberg, hvilket han dock gjort och hvarpå baronen och chevaliern Hamilton åberopades som vittne.

Saken afgjordes af en hedersdomstol inom orden, hvilken fälde det utslag, att som Bonde stödt sin anklagelse endast på Ekeblads eget yttrande, så skulle hvardera af parterna plikta 2 dal. smt. Ordensbröderne ansågo bränvinssupande vara »högeligen nesligt», men afskydde visst icke kalasande och gingo ofta från middagen hos en ordensbroder till aftonmåltid hos en annan och drucko »Awazu och Wallassis i stora vin- och punschskålar.»

Detta samfund var en högst lysande orden, men lefde dock icke länge. Det sista ordenspoemet, liksom de föregående skrifvet af Dalin, är af den 30 Nov. 1748. Egentligen synes orden hafva lefvat med fullt lif blott på 1730-talet.[1]

Egendomligt nog sammanfaller Awazu-ordens upphörande med de svenska riddarordnarnes uppkomst, och de inrättades under inverkan af Awazu-riddaren Carl Gustaf Tessin. Samtidigt började också Frimurareorden att blomstra i Stockholm. Denne orden hade der införts af grefve Axel Wrede Sparre,[2] och dermed var den

  1. Georg Göthe: De Vittra Samfunden i Sverige.
  2. Sedermera generalmajor, president i krigskollegium och slutligen öfverståthållare i Stockholm († 1772). Sparre hade, vid 23 års ålder, i Paris intagits i frimurareorden. Den andre frimuraren i Stockholm var riksrådet, frih. Nils Magnusson Palmstjerna; den tredje i ordningen frih. Erland Carlsson Broman. År 1759 grundlade kanslirådet C. F. v. Eckleff, jemte tjugutre andra höga frimurare, Stora svenska landtlogen. Först 1783 fick orden eget hus i Stockholm genom inköpandet af det Rosenhanska huset, bygdt af Jean de la Valée på Rogberget å Riddareholmen.