egentliga grunden lagd till dessa för vårt land alldeles egendomliga sällskap som gå och gälla under namnet ordnar. Troligen skulle de, med upptagande af de kungl. ordnarnes insignier och med frimureriets mystiska »receptioner» utgöra ett surrogat för dessa eller skulle de vara en parodi på dem.
Det svenska ordensväsendet var i synnerhet i Stockholm mycket utbredt under senare delen af 1700-talet. Sällskap för de mest olika ändamål uppträdde med mystiska ceremonier.
Sällskapet Utile Dulci var visserligen ett vittert samfund, men af dess i kungl. biblioteket i handskrift befintliga, af Kökeritz förda, protokollsbok från Oktober 1768 till December 1769, finner man, att det också var ett ordenssällskap med ceremonier och hemligheter. Så finnes för den 25 Februari 1769 antecknadt, att ceremonimästaren, kommendören Schröderheim, anmälde, att en barbar (icke ledamot), notarien Nordin vore i granskapet och önskade se en stråle af visheten. Detta beviljades, och notarien Nordin vardt med vanliga ceremonier till ämnessvän antagen.
En sådan sven kunde sedan genom åtskilliga andra hemlighetsfulla ceremonier stiga i graderna till broder, riddare och kommendör. Det var dock icke alla som fingo sin önskan uppfyld att inväljas i orden. Den 30 November 1768 står i protokollsboken antecknadt, att då »voterades öfver hofsekreteraren Lorich som derefter kom under omröstning, men erhöll allenast 7 ja mot 15 nej, i anseende hvartill han blef från inträde i samhället för alltid utesluten.»
Schröderheim var först styresman (han var en bland stiftarne), sedan ceremonimästare, under det v. Heland var styresman. Orden egde dessutom fyra bisittare, skattmästare, sekreterare, uppseende, arkivarie, intendent m. fl. Den 4 Mars 1769 fick kommendören Tilas de flesta rösterna till Upseende-syslan, »men som det befans, att rösterna mycket öfverstego de n. v. brödernas antal, anstäldes ny votering, som så utslog, att commendeur Tilas undfeck 15, riddaren Chierlin 4 och brodren Berch 6.»
Utom styrelse hade sällskapet tre areopager, en hemlig, en stor och en mindre. Det var den sist nämda som granskade och tilldömde pris åt inlemnade skrifter. Så tillkännagafs den 2 November 1768, att ett då inför sällskapet uppläst ode öfver sömnen blifvit i Mindre areopagen tillerkändt det utsatta præmium.
Stundom samlades medlemmarne kl. 3 e. m., men vanligtvis kl. 4. Den 15 Mars 1769 beslöts, att samlingstimmen skulle vara
