Ännu flera skålar följde, och mellan dem sjöngs »Så lunka vi», »Forntida minnen», »Upp genom luften», »Det er et yndigt Land» o. s. v.
Så roade man sig i konstnärsgillet. Men under det konstvännernas antal ständigt växte, smälte konstnärernas så småningom. De senare kunde ej stå ut med att ständigt roa de förra, hvilka hade endast rättigheter, inga skyldigheter. Och när ett konstnärsgille börjar sakna konstnärer, är det icke långt från sin undergång. Denna inträffade redan 1854. Men innan det dog, hade det gifvit upphof åt »artisternas och literatörernas pensionsförening» och har dermed åt sig bevarat ett minne som skall länge lefva.
Med konstnärsgillets upphörande kunna vi taga afsked af detta kapitel, ty Gröna Stugan, som i ett och annat tog arf efter gillet, hör redan till det nya Stockholm, ehuru äfven det sällskapet nu snart i två årtionden hvilat i det tysta. Vi vilja endast erinra, att Gröna Stugan stiftades 1855 af J. G. Carlén, att hon afsåg ett gladt umgänge en gång i veckan mellan skriftställare och konstnärer samt möjligtvis äfven andra bildade personer, att sammankomsterna höllos under större delen af året i Berns schweizeri i Berzelii park (icke Berns salong, utan hans första lokal i parken, der källaren Berzelius nu är) samt sommartiden på Blå Porten och att sällskapet bland sina främsta ledamöter räknade August Blanche och Axel Emanuel Holmberg.
Att Gröna Stugan icke kunde stå upprätt, sedan Idun uppenbarade sig i Stockholmslifvet och drog till sig vetenskapsmän, konstnärer och skriftställare, var icke underligt. Idun räknar sin tillvaro från den 22 November 1862.
———♦———
