Hoppa till innehållet

Sida:Gamla Stockholm 1882.djvu/71

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
57
FOLKFESTER

fördömde de många Konkurserne; en litterär, ung man, talade widt och bredt, om swårigheten att på en lätt och ledig Swenska öfwersätta Tyska språket.»

»Som tobaksrök och pounschrök hindrade oss att se i detta rum, gingo wi i ett annat, som ej var så fullproppadt som det förra».

Författaren skildrar åtskilliga personer som der träffades och hvilken skildring också bidrager till kännetecknandet af den tidens Stockholm. Så fäster man hans uppmärksamhet på en kassör som kommit på ballans och på en ung tjensteman i ett kollegium med 200 riksdalers lön, men som nu kastade ut 5 rdr för en bål, fastän hans värdinna på förmiddagen lagt beslag på hans tillhörigheter, emedan han ej betalt sin hyra, och han ej visste hvar han skulle få ligga den följande natten. En annan var vida lyckligare, ty han var bysatt för närvarande, men på det han skulle kunna bereda sig utvägar till betalning, hade hans fordringsegare tillåtit honom vistas ute om dagarne, fastän han hvarje qväll måste »vandra på Söder».

»Herrn der, med mustacherne och swarta fracken och den blå guldbroderade wästen är en liten Kapten i Armén. Hans lyckas sol uppgick på ett wisst spelhus, och nedgick på samma ställe. Den der andre är också Officer, eller rättare, har warit det. Det war just han som skröt med att han i Leipzig nedlade sju Fransoser med ett enda pistolskott. Men den romantiska berättelsen är längesedan glömd. Den der unga Herrn, som tar sig en pris snus, och liksom med ömkan, betraktar de öfriga, är en spritt ny Filosofi-Magister. På Upsala Parnass hafwa Muserna åt honom upprest ett altar; och en wiss Musa, en halfgalen Nymf, i gammalmodig drägt, underhåller nu och i ewig tid, offerelden till hans ära. Just nu har Amor skjutit en pil i hans hjerta. Hans synliga Musa, skall du snart se, blir den lilla knubbiga uppasserskan. Hon är skön som en Cirkassisk flicka och oskyldig som en Vestal. Så tycker han. Det är besynnerligt att han icke från Universitetet medfört högre praktisk wisdom».

Författaren utropar: »Glädjen tycks ha walt sitt säte här, för denna afton, men jag tror likwäl icke att en enda af gästerna känna sig rätt lycklig», och han uppräknar flere som under den glada ytan täres af inre oro och bekymmer. Derefter visar han dock på några verkligt lyckliga menniskor, en familj som i ett enskildt rum på värdshuset firade förste Maj, sedan den promenerat till Djurgården för att se den vimlande folkmängden.

I senare delen af dessa »Djurgårds-Nöjen», hvilken börjar med en upptuktelse af recensenter som sannolikt icke yttrat sig fördelaktigt om första delen, återtager författaren sin skildring och berättar