att han, som för tillfället var kär i en viss Anette Jasmin och grubblade på henne, lemnade värdshuset för att få frisk luft, men på landsvägen fick en spark af en häst, hvars ryttare var en ung handelsbokhållare som var ute och på sitt sätt firade första maj.
»Han hade ej lärt att rida, det såg jag nog», förklarar författaren, »men hedern och den allmänna wördnaden fordrade att ett nyttigt kreatur, på sin rygg skulle fortskaffa denna vigtiga person till de ställen, der han, trött af dagens mödor, kunde få njuta en angenäm förströelse».
»En liten, wacker, rödblommig flicka, 9 år gammal, som hon sjelf sade, kom emot oss, och bad oss köpa wackra wisor af henne. Jag tog några exemplar i handen; och om jag rätt mins, började den ena visan så här:
Jag är lycklig i min lilla stuga,
Och naturen blott min sångmö är».
»En annan wisa kallades: Jungfrun och Ungerswen eller Månskenet. Denna sång war rätt artig. Åter en annan wisa bar namn af: Riddaren af sex ögon ...»
Derefter vandrade författaren fram åt Wåffelbruket och såg »många saker tilldraga sig, som wäckte både löje och förargelse».
Sedan besökte han och hans kamrat ett annat värdshus, der de endast tömde en butelj svagdricka, men fingo höra en visa sjungas af en besynnerlig figur, kort till växten, rödblommig samt med en på en gång himmelsblå och purpurfärgad näsa. Sången var satirisk och tycktes syfta på flera af de närvarande gästerne samt äfven på värden sjelf. De närvarande kommo i tvist om sångaren och hans visor. Två herrar började disputera. »De fattade eld; stego opp — men som de begge druckit märgen ur benen, slutades affären dermed att de tillbakasjönko i sina stolar».
»Min vän tog mig wid handen, och påminte mig att det wore tid att gå. Jag betalte det tjocka nöte’ Källarmästarn sjelf; som war fästman åt Wärdinnan, och först idkat egen Wärdshusrörelse på Källaren Krökta Armen».
«... Wi hade kommit ned på wägen och stälde wår wandring hem, då wi hunno fyra till fem muntra ynglingar, som skrålade: wår Ulla låg i sängen och såf, med handen under öra».
En bekant var i det sällskapet, och de följdes alla in på närmaste värdshus, der författaren drack brorskål med hela laget.
»Men tiden led, och wi beslöto gå hem. Wi gjorde det. Min lärde Magister var redan lite knäckt, och jag liknade honom».
Tornväktaren i Ladugårdslandet tutade tio. Efter ett litet
