slagsmål för Annettes skull, kom författaren slutligen hem, och det är dermed slut på hans för den tidens första-maj-seder ganska upplysande skildring.
En motsats till denna realistiska framställning är C. F. Dahlgrens poetiska målning[1] af förste maj.
För skalden visar sig dagen som en storartad fest i skog och mark, i luften och på vattnet. Hans fantasi målar de på en gång täckaste och lustigaste taflor, i hvilka Bacchusdyrkan visserligen träder i förgrunden, men der älskliga naturskildringar och en poetisk uppfattning af folklifvet mildra bacchanternas skrål. I verkligheten torde poesien dock ej hafva haft så stor makt. Ungefär samtidigt med Dahlgrens första skildringar af majfesten reste en dansk här i landet och uppehöll sig någon tid i Stockholm. Han betraktade vår första Maj ur sin mycket nyktrare synpunkt och långt ifrån så poetiskt som Dahlgren.
Majfesten i Stockholm har något eget med sig, menade den danske skildraren.[2] Den gång, då han var vittne dertill — år 1818 — var Djurgården öfverallt täckt med is och snö, men alla menniskor voro likväl i rörelse från tidigt på morgonen. Både rika och fattiga, höga och låga hade för denna dag lagt bort allt arbete. Alla skulle de ut till Djurgården; till och med de kungliga åkte dit. En ofantlig mängd folk, till häst, i vagn, till fots, besökte Djurgården och några närliggande värdshus samt öfriga förlustelseställen, ja, hela båtar fulla med menniskor foro dit.
Men den egentliga afsigten med denna vallfärd i ett så obehagligt väder var, förklarar den danske betraktaren, ingalunda så mycket att roa sig i det gröna, som ej snarare att dyrka Bacchus, äfven om man flera månader derefter skulle erfara de sorgligaste följder af detta majnöje. Han fann det ganska besynnerligt att se en mängd hel- eller halffulla menniskor ligga ute i snön i en skog och sjunga och larma. Att det gifves många sätt i verlden att roa sig på, visste han, men det der sättet vore högst underligt.
Under det följande årtiondet fortforo majfesterne på ungefär samma sätt, prisade af några, häcklade af andra, men aldrig glömda, och ständigt lockade de ut till Djurgården. Då vardt det ock ett alltmer eftersträfvadt nöje att sitta i fönstren på Ladugårdslandet, i
