115
ditt hjärta, som du var förr, men som jag vet, att du icke är nu, då skall du finna detta brev i en ensam stund, och då tror jag, att det kanske skall göra dig gott att ännu en gång höra mig tala. Då skall du tycka om att se mig igen, sådan jag var under den sista tiden, även fastän jag vet, att jag nu är både blek och ful, och då skall du inte tycka, att jag är barnslig, därför att jag ger dig en lock av mitt hår, för att du skall gömma den till ett minne av din lilla hustru-flicka, som du en gång kallade mig.
Jag har god tid att skriva. Ty det dröjer ännu flera dygn, innan du kommer hem. Och det behöver jag också. Ty jag är så trött, och jag orkar ej skriva länge för var gång. Jag gråter också, när jag skall skriva, och jag tror därför, att jag aldrig kan få detta brev färdigt. Men jag har ditt porträtt bredvid mig, när jag skriver, och så ofta jag ser på det, blir jag mera stark. Ty då vet jag, att om jag ej får detta brev färdigt, då får jag aldrig sagt det, som jag under alla dessa år icke kunnat säga. Och när jag är död, får du ej känna för mig, så som du gör nu. När jag tänker därpå, är det, som om mitt hjärta ville brista av sorg.
