Hoppa till innehållet

Sida:Gamla brev (1912).djvu/90

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

88

på nytt. Jag måste åter taga henne i mina armar för att trösta henne över denna inbillade sorg.

Och när jag till sist frågade henne, varför hon först ej velat berätta sin dröm, svarade hon, att hon fruktat, att jag skulle skratta åt henne.