Walter Mäcklin, den unge grosshandlaren. Det var icke på något kontor hon lärde känna honom, ty då hade han sannolikt icke värdigat henne med någon uppmärksamhet och då hade hon kanske ej häller fattat någon synnerlig tillgifvenhet för honom. På kontoret var han icke älskvärd. Han var född till grosshandlare och hade redan från sin tidige barndom hört talas om, att kontoret skulle en dag tillfalla honom med kassaskåp, bankräkningar, affärsvänner och kontorister.
Det var en ärftlig affärsverksamhet, och i hans ögon voro kontoristerne ingenting annat än underhafvande som för en bestämd lön, ej alt för stor, skulle arbeta på firmans förkofran och den mäcklinska rikedomens ökande. De kunde icke i något afseende jämföras med tronarfvingen i dynastien Anders Mäcklin & C:ni. På kontoret uppehöll han sig icke längre än oundvikligt var. Han behöfde ju icke träla, då han hade råd att betala dem som gjorde det, och på sådana vore aldrig brist. Han var den skapande ursprungskraften som i följd af sin födsel gaf lif åt det hela, genom sitt blotta namn skaffade firman verksamhet och genom sitt ärfda köpmanssnille gjorde denna verksamhet fruktbärande. Högmodig var han icke, men han hade aldrig kommit att tänka på, det arbetarne vid pulpeterne voro värde någon särskild uppmärksamhet. De hade ju ingen andel i firman. Pengarne och krediten voro hans.
Älskvärd var han därför icke på sitt kontor, men han var så mycket älskvärdare i sällskapslifvet. Anna Ström hade han lärt känna en sommar på Marstrand. Han hade i flera veckor varit deltagare i den strömska familjens segelfärder, hade bjudit familjen på fine middagar på Alphyddan, dansat med Anna nästan hvar ende afton. Han såg bra ut. Han var glad, god, till och
