Efter några veckor var förlofningen uppslagen. Hulda sörjde djupt, men ville icke stå i vägen för Tures lycka. Han hade själf sagt henne, att det gälde icke hans, utan en stor saks fördelar och att han måste tysta hjärtats röst.
»Inför något så högt och vigtigt får ett stackars kvinnohjärta inte tagas med i räkningen,» sade Hulda snyftande till sin mor hvilken icke kunde förlåta Silfverspets den kalla grymhet hvarmed han uppoffrat den älskande flickan. Denna tog likväl hans försvar och ville icke tillåta, att någon talade illa om honom.
Själf kände han sig olycklig, men ansåg sig icke kunna handla annorlunda, och kort tid därefter var han å nyo färdig att fria, den gången till en både rik och förnäm flicka, dotter till en gammal storman med mycket inflytande.
Agda Örnkrona var en stolt skönhet, men en flicka med ej blott gamla anor och gammal rikedom, utan också mindre vanliga kunskaper och ett skarpt förstånd. Alla böjde sig för henne, och ville hon använda sitt inflytande, kunde hon uträtta ganska mycket.
Silfverspets insåg, att det ej skulle varda lätt att vinna den stolta Agda, men själfva svårigheterna lifvade honom. Han måste hafva något som helt och hållet upptoge hans tankar, så vidt han icke skulle duka under, ty kärleken till Hulda brann i honom ännu lika häftigt. Han var fortfarande kär, men då politiken fordrade, att han gifte sig med en annan än föremålet för den kärleken, så ansträngde han alla sina krafter för att uppfylla politikens fordringar. Hans besök i det Örnkronska huset vordo alt tätare, hans uppmärksamhet mot fröken Agda alt ifrigare och hans samtal med hennes far alt mer afsedda för det »stora ändamålet».
Grefve Örnkrona tillhörde icke det parti som leddes