af Silfverspets och ännu mera ledde denne, men partiet hoppades att genom Silfverspets vinna den gamle stormannen, hvars dotter var känd för att hysa mycket själfständiga och ingalunda odeladt aristokratiska åsigter. Grefven hade ingenting emot Silfverspets, utan satte till och med ganska mycket värde på dennes kunskaper och politiska takt, men han hade icke tänkt på honom såsom måg, ty skilnaden mellan grefvens högförnäma familj och den Silfverspetska slägten vore, om icke oöfverstiglig, dock ganska stor. Att Silfverspets skulle fria till hans dotter endast för att främja några partiärenden, kunde han i sin högsinthet icke föreställa sig. Agda hade ej häller tänkt något dit åt.
Grefvinnan Örnkrona var död redan för många år sedan, och grefvens hus förestods af hans syster, gamla fröken Örnkrona, ett mycket heligt fruntimmer som hvarje är skänkte stora summor till missionsverket och med egna händer sydde och stickade anständiga klädespersedlar åt de små nakne vildarne på Söderhafsöarna, under det hon aldrig kom att tänka på, det torparebarnen på grefvens gods ofta voro, om icke lika nakne som de små vildarne, likväl skylda af endast trasor.
Mellan fröken faster och fröken brorsdotter var sämjan just icke ständigt så stark. Agda visade sin gamla fränka all möjlig aktning, men sedan hon kommit till fullt själlmedvetande, hade hon blott få gånger följt henne på bönesammankomster och missionsmötena, och efter hvarje gång ganska oförbehållsamt uttalat sin åsigt om det skefva i hela den s. k. fromma verksamheten.
Gamla fröken förskräcktes öfver Agdas ogudaktighet och bad pastor Ovander, en lika uppriktig som djupt enfaldig själasörjare, gifva den »själfsvåldiga flickan» några riktigt gripande förmaningar. Agda hörde med mycket
