»Så där, ibland mer, ibland mindre. De flesta stanna vid Nacka.»
»Ack, där är mycket vackert!» utropade Allander.
»Har kamrern varit där?»
»Nej, aldrig! Men jag har hört trakten omtalas. Jag känner alla trakter omkring Stockholm, långt bort åt Dufnäs och Baggens-Stäket, men se till Stäket kommer man icke så lätt, och icke till Dufnäs häller, för dit går inga kullbåtar.»
»Och inga ångslupar,» tillade jag, »om man icke som jag tar vägen öfver Stubbsund och Kolbotten.»
»Ja, det går för sig,» nickade kamrern.
Vi träffades ofta under flere somrar. Kamrern var altid glad och språksam och talade mest om sommarställena i hufvudstadens omgifningar.
»Om söndagarne är det lifligt nu för tiden,» sade han. »Det är aldeles obegripligt hvad kullbåtarne äro fulla med människor, både från Nya Kungsholmsbron till Karlberg och från Logårdstrappan till Djurgårdsbrunn. Först brukar jag se på Karlbergsbåtarne, sedan på Djurgårdsbrunnsbåtarne och så går jag till Riddarholmen och betraktar alla som fara på lustresor med Gustaf Vasa, Föreningen, Engelbrecht och alla de andra fartygen. Å, det är lif och lefverne, skall jag säga. Stockholmarne tycka om sjöresor och landtluft, och det göra de rätt uti.»
»Men gör kamrern verkligen aldrig själf några lustresor eller far ut på landet?»
»Jag! Nej, det har jag sannerligen inte tid till. Men jag tycker om, att andra skaka stadsbekymren af sig då och då, ju oftare dess bättre. Gud gifve, att alla hade tillfälle till det . . . Det är nog många stackare som aldrig slippa ut på landet.»
