saktmod på dessa förmaningar, men började därefter med gudsmannen ett samtal som så fullständigt förbryllade denne, att han slutligen satt alldeles svarslös.
»Med den unga fröken förmår jag ingenting,» måste pastorn erkänna för gamla fröken Örnkrona, och denna fasade öfver brorsdotterns förskräckliga syndasäkerhet.
Ett nytt försök som på gamla frökens tillställning utfördes af en skarpare själasörjare, »guds flammande svärd,» som de trogne kallade honom, aflopp lika olyckligt, och gamla frökens egna upprepade förmaningar hade lika liten framgång.
»Agda är förtappad!» suckade fastern, men öfvergaf likväl icke hoppet att en gång kunna öppna den unga flickans ögon för det »himmelska ljuset.»
Grefve Örnkrona bekymrade sig ej mycket om systerns fromma sträfvanden och skrattade inom sig själf åt de misslyckade försöken att omvända dottern.
»Agda är så gammal, att hon får sköta sig själf,» sade han till sin syster, då denna påkallade hans hjälp.
»Också han är ett verldens förstockade barn,» utropade Agdas faster, stickade ännu ifrigare på ullstrumporna åt de unge vildarne på Söderhafsöarna och sprang från den ena heliga sammankomsten till den andra.
Silfverspets kände icke till dessa husliga förhållanden. Han ansåg sig behöfva ett stöd inom den grefliga familjen för att lyckas i sina afsigter på Agdas hand och innan han vågade vända sig till Agda själf samt hos hennes fader tala om giftermål.
»Jag måste vinna den gamla frökens bevågenhet,» tänkte han, och plötsligt såg man honom på bönesammankomsterna och de många konventiklar i hvilka han var säker att träffa Agdas faster.
Magister Silfverspets är en from och rättänkande
