man,» sade den gamla fröken med stor tillfredsställelse. »Pastor Ovander tycker mycket om honom.»
»Hm, hm!» mumlade grefve Örnkrona, men yttrade sig icke öfver Silfverspets plötsliga fromhet.
Agda sade ej häller något, men det tycktes liksom hon haft ett ömkande småleende för hvarje fasterns loford öfver Silfverspets, den fromme mannen, den i herranom starke.
För hvarje dag steg han i den gamla frökens gunst. Grefven var oföränderligt lika vänlig, om det ock kunde hända, att han med mera forskande blickar betraktade Silfverspets, något som ej kunde undgå denne, men af honom tolkades såsom ett tecken, att nu vore tiden inne att förklara sig.
Han vände sig först i hemlighet till den gamla fröken. Hon uttryckte genast sin stora glädje och yttrade utan förbehåll, att gud i sin allvisa godhet utan tvifvel utsett Silfverspets att varda den som skulle omvända Agda och vinna henne för den heliga saken.
»Få vi blott henne i vår församling,» utropade den gamla, »så skall mycket uträttas! Det är sådana naturer som måste besegras och dragas på vår sida. Magistern skall varda redskapet. Genom er vinna vi Agda, genom henne många af dem som ännu äro tveksamma, och slutligen skola vi varda de som makten hafva.»
Hon sade ingenting till Agda den dagen, ej häller till sin bror, men hon omfamnade Silfverspets och sprang därefter genast till pastor Ovander och till »guds flammande svärd», och på aftonen hade de »äldsta» en särskild sammankomst under stor glädje och gamman, där lysande förhoppningar framdrogos och starka planer smiddes för att på fullt allvar varda de maktägande i samhället.
