Silfverspets smålog för sig själf öfver att hafva lyckats »tjusa» gamla faster.
»Alt är på det mest praktiska sätt förberedt,» tänkte han.
Ett redskap, hade gamla fröken sagt. Silfverspets klara hufvud var visserligen icke så omtöcknadt af politikens fina dimmor, att det ordet icke slagit honom och nu låge på botten och oroade hans tankar; men han handlade ju endast som en »verklig politiker». Icke bekymrade han sig om de heligas samfund. Han ville blott främja sina och sitt partis syften. Från allt annat skulle kan nog frigöra sig, när tiden därtill vore inne.
Dagen efter sitt samtal med Agdas faster gick han till grefven själf. Utan många omsvep framstälde han sitt ärende och anhöll om fröken Agdas hand.
Grefven visade icke någon öfverraskning, men nog kunde man se, att frieriet icke behagade honom.
Efter några ögonblicks för Silfverspets ganska obehaglig tystnad, sade Örnkrona:
»Har magistern talat med min dotter? . . . Inte? . . . Nå, gå då och fråga henne själf. Hon är en klok och rättrådig flicka som själf må bestämma öfver sin framtid . . . Ja, ursäkta, något annat svar har jag för närvarande inte. Magistern må väl vara nöjd med det.»
Silfverspets kunde naturligtvis icke invända något. Riktigt nöjd med grefvens yttrande var han dock icke. Han bugade sig, och grefven bugade sig äfven, men räckte honom icke handen och gaf honom icke några lyckönskningar med på vägen.
Friaren kände sig orolig. Han hade hoppats så mycket af denne dag, och nu förekom det honom liksom en olycka vore i annalkande. Han gick långsamt från
