»Se så, inga artigheter!» utropade min värd som likväl tycktes med nöje höra uttrycket: berömd målare.
»Nu hoppas jag kunna taga bättre mot dig än då du senast besökte mig,» sade han. »Jag kommer nog i håg, när jag slog igen dörren midt för din näsa och jag blyges vid tanken därpå. Du menade nog väl med mig.»
»Men hur . . .»
»Tålamod, käre du! Jag tänker ej leka hemlighetsfull. Jag behåller dig som min gäst för hela dagen. Vi äta middag klockan sju, och till dess ha vi flere timmar på oss för att till freds ställa din nyfikenhet. Först och främst skall du göra bekantskap med madame Alaric, min hustru.»
»Hvarför kallar du dig Alaric?»
»Å, Alrik eller Alaric är ju det samma. Det är ju mitt dopnamn och var mitt atelier-namn. Hvad gör jag med tillnamnet Alvin?»
»Men på det viset känner ingen i Sverige, att målaren Alaric är samme konstnär som förr hette Alvin,» invände jag.
»Därom bekymrar jag mig bra litet,» svarade Alaric. »Jag är lycklig och känner inte något behof mer att förödmjuka gamle medtäflare och afundsmän.»
Detta förundrade mig och jag sade rent ut, att jag trott, det min forne kamrat i antikskolan skulle finna stort nöje i att förödmjuka dem som fordom hånade honom.
»Prat!» utropade Alvin. »Jag tänker aldrig på de där gamla historierna.»
Min förvåning stegrades. Alvin eller Alaric, som jag väl nu får kalla honom, skrattade riktigt hjärtligt åt min förvåning.
Hvilken förvandling!
