»Ondt skall en pojke slita,» yttrade han ofta. Det vore snickeriets första lärospån, menade han.
Det var få år efter näringsfrihetens införande som jag gjorde mäster Planks bekantskap. Han var känd för att göra goda och billiga kilramar. Det påstod åt minstone en af kamraterne på akademien. Men då jag vandrat till Tjärhofsgatan och infunnit mig hos mästaren för att få några riktigt utmärkta kilramar till de dukar, på hvilka jag ämnade måla idel mästerverk, fann jag just icke något synnerligt vänligt bemötande.
»Kilramar!» utropade Plank och torkade näsan med sitt nerlimmade, blå förkläde. »Inte har jag tid med sådant skräp. Har herrn inte behof af någon likkista?»
Nej, det hade jag visst icke. Hvem har behof af en sådan möbel, när man är tjugu år, lefnadsglad, frisk och fullproppad med stora framtidsplaner?
Han åtog sig emellertid att göra någre kilramar, men nog hade jag kunnat få desse lika bra gjorda på närmare håll än vid Tjärhofsgatan. Sådant arbete var icke mäster Planks »specialitet». Den bestod snarare i likkistor.
Men hvilka kistor!
»Ni må inte tro, att jag gör sådant där fuskverk som Pettersson här uppe i Östra Kvarngränd,» försäkrade Plank en dag, då jag kom för att åter få mig en kilram. »Han är ju inte annat än bönhas, fastän den nya näringsfriheten, den fan må ta, tillåter honom att gå i vägen för riktige mästare som i många år betalat sina dryga utskylder bådé till sta’n och kronan och till lådan också. Petterssons kistor duga inte för två styfver. De äro gistna, slarfvigt hopslagna af uselt virke och hålla bestämdt inte ett halft år i jorden. Men se mina, de äro af torra bräder och gjorda med omsorg, starka och
