börja röra sig. Hon var en ganska upplyst flicka och hade alldeles icke någon anledning att tro på inblandning af något öfver- eller utomnaturligt, men kanske att ett litet underverk nu kunde ske för att främja hennes kärlek. Det var hvad hon tänkte. Hon har själf sedermera talat om det. Om underverk någonsin inträffa, borde det väl vara för att med dem hjälpa ett par älskande. Det var Valborgs tanke om underverken.
Men bordet tycktes icke vilja röra på sig.
»Tålamod,» hviskade Valborg till sin granne på högra sidan, häradshöfdingen. »Jag tror att det snart rör sig.»
»Och då måste faster Jacquette stå vid sitt ord,» tillade hon för sig sjelf.
Hennes händer började darra något. Löjtnanten trodde, att den sköna kusinen ville genom en liten lillfingerstryckning gifva honom en uppmuntran, och han tryckte till baka.
»Kusin Sten sitter icke stilla och är icke uppmärksam,» klagade Valborg. »Det kan fördärfva alt samman.»
Löjtnanten försäkrade, att han vore högst uppmärksam och att han för tillfället ej önskade något lifligare än att bordet måtte röra sig.
»Men om det vore till kusin Stens skada?» sade Valborg.
»Hvad som gläder Valborg kan aldrig vara till min skada,» gaf Sten till känna.
Det var ett rörande förtroende, tyckte Valborg, hvilken började nästan hysa medlidande med den tillgifne kusinen.
»Här pratas för mycket,» anmärkte den väninnan som hade närmare reda på andarnes önskningar i
