afseende på bordrörelse. »Då kommer bordet aldrig ur fläcken.»
»Jag tycker det går,» utropade Valborg utom sig af glädje. »Känner inte häradshöfdingen att det rör sig?»
Nej, häradshöfdingen kände ingenting annat än den lilla förtjusande tryckningen af Valborgs högra lillfinger. Han log och förklarade, att fröken Valborg bestämdt misstoge sig.
»Ack, hvad häradshöfdingen är odräglig,» utbrast Valborg och fick tårarne i ögonen.
»Ja visst,» instämde löjtnanten. »Bordet har bestämdt en sträfvan att börja röra sig, och snart dansar det.»
Men då skrattade häradshöfdingen helt högt och gjorde narr af löjtnantens vidskepelse. Löjtnanten vardt ond och kunde ej styra sig. Han sade häradshöfdingen några obehagliga ord som kom denne att blekna. Lager steg upp och frågade, om icke det kunde vara nog nu med det dumma upptåget.
Kedjan var bruten. Andarne flydde, förklarade väninnan. Bordet skulle icke röra sig den aftonen.
»Och det är häradshöfdingens fel!» utbrast Valborg, och en tår flöt sakta utför hennes sköna kind. »Ack, om ni visste hvad ni stält till för en olycka.»
Lager stod helt försagd. Hade han stält till en olycka? Skulle Valborg, den glada, förståndiga flickan, verkligen tro på borddansen? Och om så tokigt vore, kunde hon likväl anse för en olycka, att hon ej finge en sådan dans i gång? Hvad ville alt detta säga? Han var förstämd under den återstående delen af aftonen, men det var Valborg också samt i ännu högre grad, och den vanliga sällskapsglädjen i fröken Jacquettes hus tycktes hafva flytt.
Likadant var förhållandet i den följande veckans
